EN SÅDAN DAG…...
Livet är fan inte lätt alla dagar. Idag, som dom flesta andra dagarna är en sådan dag. Jag har skrivit ett liknande inlägg här i bloggen förut, men raderade det efter kanske 3 timmar, haha, just för att jag inte vill att någon ska behöva tycka synd om mig, eller egentligen att någon ens behöver veta att jag faktiskt mår sämst, rent ut sagt.
Jag tror också att det är en anledning till varför jag fortfarande mår som jag gör, för att jag vägrar inse att jag just nu, är så långt ifrån lycklig som det bara går. Och istället för att inse det så målar jag upp en bild där "mitt liv är perfekt" och så är det bara. "Jag är lycklig, jag mår bra, jag bryr mig inte, livet går vidare...." osv. Ingen behöver tro något annat, ingen behöver tycka synd om mig, ingen behöver fråga något annat osv.
Men vad tror jag egentligen? Klart allt kommer ikapp än och just nu, mår jag bara sämre för att jag vägrar inse vad som faktiskt hänt.
Jag har haft en person i mitt liv i 6 år. Sen jag var 17 år... Vad händer nu liksom? Nu när allt verkligen är på riktigt.
Enda sedan allt hände har mitt självförtroende hamnat på botten.. Jag är väl mest rädd för att aldrig få känna samma sak igen eller aldrig känna mig 100% lycklig igen osv. Jag vet att det förmodligen låter ganska töntigt och omoget när jag skriver det såhär, men allt känns bara så omöjligt för tillfället.
Just nu känner jag väl mest att det inte ska vara så himla komplicerat. Om du vill vara med någon, eller om du vill göra något i livet så hittar du möjligeter till att göra det. Om du inte gör det, eller om du kommer med flera ursäkter, ja då vill du inte det till 100% helt enkelt.. Svårare än så är det inte.
Jag känner väl samtidigt att jag inte har rätt till att sitta och klaga över dessa saker. Jag menar det finns ju så mycket värre saker som kan hända i livet och som händer överallt i världen just nu. Jag är ju ändå frisk, har ett jobb, vänner, familj osv.. men samtidigt så är det här mina problem och dom måste ju få finnas där - även om dom inte alls är stora..
Jag önskar ibland att jag kunde stänga av mina känslor lite då och då. Varför kan jag bara inte inse att jag har en period i livet som jag måste gå igenom själv just nu. Att tiden läker alla sår osv. Jag vet inte, jag känner väl bara att det gått så lång tid nu och det känns fortfarande som att allt bara går åt fel håll...
Jag känner väl bara att jag behöver börja om från noll, hitta en egen lägenhet, stå på egna ben osv. Haha shit vad djupt det här inlägget börjar bli nu.....
Det är klart att det finns saker och personer som får mig att må bra just nu också. Men jag önskade bara att livet var lite enklare eller att jag var enklare som person ibland, haha! ;-)
För att få ett avslut på den här inlägget då så vet jag självklart att den enda som kan rätta till allt och få mig att må bra är jag själv. Jag måste bara hitta tillbaka igen. Och det SKA jag bara göra helt enkelt. Punkt.
